Föräldracoachen Fatima Nylén skriver en krönika som många föräldrar kan känna igen sig i.
Jag kan förundras över hur många föräldrar det är som väljer en familjetur till McDonalds, restaurangbesök eller en dag på lekland för hela familjen ett par timmar. En familjetur med fortsatt skrik och bråk. De väljer det över coachning som kan landa på samma nota och istället ge en lugnare familjevardag.
För några veckor sedan satt jag på en finare restaurang och bet mig själv i fingrarna. Vid bordet bredvid mig satt en familj; en pappa, en mamma och tre barn under sju-strecket. Mamman plågades av allt syskonbråk, stirrade argt men samtidigt vädjande på sin man om att hjälpa till att parera bråket. Pappan såg maktlös ut och satte så småningom igång med att hota barnen om att dra in lördagsgodiset i helgen, om de inte slutade att bråka. Hoten som inte gav effekt gick snabbt över till mutor. Barnen vann alltså på att hålla igång bråket. Låt mig gissa att det inte var första gången, utan denna strategi hade nog tränats upp av barnen under mantrat ”fungerande koncept ”. Det var inte svårt att se hur besvärade föräldrarna var och ingen i familjen såg så värst roade ut av att sitta där i den fina restaurangmiljön.
Så varför gör vi det? Varför utsätter vi småbarnsföräldrar oss för dessa situationer när vi egentligen vet med oss hur det ska sluta, så att vi nästan på vägen till restaurangen redan vill göra en u-sväng. Tro mig – jag har också varit en av dem. Men likväl så bokar vi bord för fem, med en barnstol tack. Likväl betalar vi den dyra notan för det svettiga kalaset, som blir euforisk först när det är dags att resa på sig och gå. Äntligen! Alla pustar ut i bilen. Gladast är vi vuxna som äntligen kan komma undan de dömande blickarna.. framförallt från de äldre ögonen som glömt hur det är att ha småbarn.
Kan det vara så att vi föräldrar på något vis längtar till en tid då allt är normalt igen, att kunna njuta av det som vi en gång njöt av. Att göra de saker som alla andra gör, att kunna skapa minnen i fotoalbumet som ska visas för barnen i framtiden ”se minsann, så fin barndom ni hade, kolla bara”. Vi föräldrar är inte mer än mänskliga. Vi försöker vårt bästa. Vi vill bara duga.. räcka till… känna att vi någonstans fortfarande är med i matchen.
Jag var lika lycklig som föräldrarna vid grannbordet, när de kastade in handduken. Jag bet mig inte i fingrarna för att familjen på något sätt störde min ro, eller var i vägen för min restaurangupplevelse. Det var ett sympatibett, från en känsla av att själv ha varit där innan jag visste bättre.
Samma familj kunde ha valt att investera i coachning i att hantera konflikter, så att bråken inte fick så stora proportioner. Med den kunskapen i ryggsäcken skulle de kunna sitta strax senare med samma barn och avnjuta varma tuggor. Om bråken är på väg att blossa upp, räcker det med en vänlig blick och barnen förstår precis… för föräldrarna har gjort sitt förarbete.
Ändå så väljer vi föräldrar att tacka nej till erbjudanden om livsförändring och utveckling i familjerelationer. Vi tar hellre den där dyra mattuggan som ändå har hunnit kallna när den åker i munnen, på grund av ett bråk som ska pareras eller barn som vägrar att matas. Vi väljer en matbit i offentligheten för en kort stund, när en hemlagad pasta skulle kunna smaka lika gott och där den saftiga restaurangnotan istället skulle kunna läggas på en livslång investering i familjerelationer via hjälp från coachen…
När familjen hade satt sig i bilen, fortsatte jag att avnjuta min mat, med en dubbel belåtenhet. Jag satt med en ryggsäck full av kunskap… och maten var fortfarande varm.
