I denna krönika får vi följa Evelinas historia om hennes första besök hos en kurator och nuvarande slutdestination hos en psykolog specialiserad inom trauma (förvarning att krönikan nämner självskadebeteende och självmordsförsök).
”Jag var 10 år när jag fick min första panikångestattack i skolan. På idrotten, jag rusade till omklädningsrummet och låste in mig på toaletten för att hyperventilera och gråta okontrollerat. Det hade inte ens hänt något speciellt, helt plötsligt kunde jag bara inte andas och trycket över bröstet blev för mycket. Jag ville bara upphöra där och då.
Några flickor i klassen hade larmat läraren som till slut lugnat och övertalat mig att låsa upp dörren. Han satt på huk framför mig, som satt uppkrupen med fötterna under mig på toalettstolen, strök mina händer och pratade lugnande. Jag kommer än idag, 20 år senare, fortfarande ihåg känslorna som forsade i kroppen. Paniken, ångesten, förvirringen och sen lugnet. Jag är glad idag att jag inte kände någon direkt skuld för mitt beteende, inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Men jag kommer inte ihåg ett enda ord av vad min lärare sa, jag tror inte ens jag hörde honom – han var som ett mumlande bakgrundsljud för suset och ringandet i öronen jag upplevde.
Några dagar senare satt jag hos skolans kvinnliga kurator, jag kommer inte ihåg vad som var vårt första samtal. Det sista kommer jag aldrig glömma dock. Hon hade en kortlek, på varje kort stod det en känsla. Hon la korten upp och ner på bordet framför mig, jag fick välja ett – som vi skulle prata om och runt. På första ordet stod det ”Kärlek” med röda små snirkliga bokstäver. Hon frågade mig om jag kunde beskriva ordet. Jag kunde definitionen, men när jag skulle beskriva själva känslan fick jag en stor klump i bröstet. Vad innebär kärlek? Vi pratade om vänner, familj, föräldrar – jag grät. Jag kände mig inte älskad. Jag visste inte ens att så var fallet. Jag berättade om övningen för min mamma, sen träffade jag aldrig en kurator på den skolan igen.
Nästa kurator träffade jag i högstadiet, de besöken kommer jag inte ens ihåg längre.
I gymnasiet började jag aktivt skrika efter hjälp från omvärlden – jag skar mig, var generellt destruktiv och bråkade konstant, kuratorn gjorde ingenting och ingen annan vuxen heller för den delen. Jag kommer ihåg att allt skapade en gigantisk frustration och sorg hos mig. Hur jag än försökte förklara mig, beskriva känslorna jag upplevde, var det som om ingen hörde mig. Jag ville skrika rakt ut – jag tvingades att byta skola. Nästa skola försåg mig aldrig med kurator utan hänvisade till att jag skulle be mina föräldrar att ta mig till BUP. Det gjorde de tyvärr inte hur mycket jag än bad om det.
När jag var 20 år och satt gråtandes på jobbet, kramade min gruppchef mig och sa ”du måste prata med någon”. Jag fick hjälp att komma i kontakt med en kurator på familjecentralen i min kommun. Det är första gången jag faktiskt tyckte att samtal gav något och det var otroligt skönt att få prata med en vuxen kvinna – lite yngre än min egen mamma. Nu 10 år senare är det konstigt nog bara en sak jag kommer ihåg att jag tog med från henne för att arbeta på min självkänsla och trivas med mig själv.
När jag var mellan 20 och 30 år har åren varit tuffa, jag har behövt hjälp men slutade helt enkelt be om den – det kändes inte lönt.
Efter ett nästan förödande självmordsförsök efter jag fyllt 30 år hamnade jag för första gången hos en psykolog. Hon var specialist inom traumaterapi och några år äldre än min egen mamma. Detta fick en betydande roll för min läkning, för att den emotionella frånvaron från min egen mamma visade sig vara ett av mina djupaste sår. När jag kom till henne trodde jag vi skulle diskutera övergrepp från min tonår – inte att vi i flera år skulle reda ut min uppväxt och familjesituation. Idag är jag över 35år och lever utan någon som helst kontakt med min biologiska familj och börjar äntligen komma till freds med mig själv och mitt livsöde.
Det jag önskar är att skolan hade tagit ett större ansvar där mina föräldrar uppenbarligen misslyckades. Jag önskar i vuxen ålder att någon hade skakat om mig bättre så jag förstod att det var mitt eget arbete att lyfta mig ut ur misären. Jag tror att många har en missuppfattning att en kurator ska lösa problemen åt en, istället för att förstå att det är en vägledare till att förstå och göra arbetet själv – men tillsammans. Vissa dagar har jag absolut upplevt att det är min psykolog som gjort jobbet medan jag bara suttit och gråtit, fast hon många gånger förklarat för mig att där och då var mitt jobb just att gråta.”
Tack!
Vi tackar Evelina hjärtligt för att hon delar med sig av sin historia och upplevelser kring att möta kuratorer genom olika åldersskeenden. Vi är varmt tacksamma att hon till sist, och tack och lov i tid, fick den fina matchningen med en psykolog som kunde hjälpa henne hitta livsglädjen igen!
Evelina lyfter fram en problematik om förväntningar kring vården, att någon annan ska lösa alla ens problem åt en. Gå in på vår Facebook-sida och berätta vad du tycker om vad man kan och inte kan förvänta sig vid psykiatriska vårdbesök! Vi tror också att personkemi är av mycket stor betydelse för att vården ska fungera och patienten kunna ta till sig av vad behandlaren säger.
