I en krönika så resonerar Ida Sundén, socionom och journalist om vad som är viktigt i livet.
Trädtopparna på andra sidan av gärdet skimrar som av guld och himlen sprakar i ett fyrverkeri av färger. Det är andlöst vackert. Jag står en stund på trappan och den kyliga luften smeker mitt ansikte. Omvärlden känns märkligt närvarande, och avlägsen, på samma gång.
Nästan omedelbart dyker en tanke upp: Var är min mobil? Jag borde ta ett kort.
Nej, tänker jag sen. Inte den här gången.
Jag vill inte låta min analytiska och värderande blick konkurrera ut känslan av förundran. Inte just nu.
Hösten efter studenten arbetade jag i en fotoaffär där min huvudsakliga uppgift var att framkalla bilder. Kunderna lämnade in sina filmrullar, vilka stoppades i en påse och därefter i ett slags arkivsystem. Där fick de vänta på sin tur.
Vanligtvis skulle bilderna vara framkallade inom nån vecka. Om inte kunden valde expressframkallning, då var bilderna färdiga på en timma.
Jämför detta med idag då vi omedelbart ser hur bilden blir. Och kan ta om den igen och igen, i jakten på ett perfekt resultat. Vi lever i stor utsträckning i en tillvaro där allting ska ske NU och allting ska vara bra. Fotografering är bara ett exempel. Träning, mat, inredning, föräldraskap… listan kan göras lång på områden där vi ställer enorma krav på oss själva och vår omgivning.
Men trots att allting i vår tid ska ske nu så är vi så oerhört lite närvarande i nuet?
Ett aldrig sinande flöde i sociala medier, stress i skola och arbetsliv. Vår tid är hetsig, snabb. Samhället och omvärlden bullrar och mullrar. Personer som jag möter genom mitt jobb är trötta. De slår knut på sig själva för att passa in, orka med, få ihop.
En annan dag sitter jag i bilen med min son och på radion hörs överbefälhavaren prata om risken för krig. Här, hos oss. Vi är tysta några sekunder innan jag frågar vad han tänker om det som vi just har hört. Och börjar förklara att överbefälhavaren inte menar att det är jättestor risk för krig just nu. Men att det är viktigt att kunna ta hand om sig själv och andra, om något händer.
När vi sitter där tillsammans i bilen slår det mig att vi i det offentliga samtalet saknar vuxna som nyanserar, förklarar, lugnar. Som förstår att aldrig ljuga, men inte heller förstorar upp eller skrämmer. Som inte skyller ifrån sig på någon annan, som säger att vi ska göra så gott vi kan tillsammans. Men också att good enough duger. På riktigt.
Vi behöver göra det. Ge våra barn och varandra en känsla av att duga, och någonting att tro på. Men för att klara av det behöver vi alla också ta ansvar för, och ta hand om, oss själva. Och hur gör vi det?
Tänk om en del av svaret finns i den vackra kvällshimlen? Inte nödvändigtvis genom att där ska kika fram en skäggig gubbe och vinka glatt. Utan om delar av svaret kanske finns i att inte följa impulsen att plocka upp mobiltelefonen. Att bara vara i ögonblicket, vila i det och samla en smula kraft. Våga stanna upp och kanske till och med stanna av?
Och om nu himlen är så vacker att det är närmast kriminellt att inte fotografera den: varför inte knäppa den där bilden och låta bli att se efter hur den blev? Bara stoppa ner telefonen i fickan igen och vänta en vecka med att titta på den.
